Lykttändarens andra hud

Varje skymning går Camilo genom en hantverksgränd i Oaxaca, med bivax under naglarna och sin döde fars kniv i fickan. Han tänder handgjorda blecklyktor åt kvinnorna som gjuter vax, flätar vekar, filar ventilationshål, lagar mat, lagar kläder, väntar eller vägrar.

De som ställer sig under en lykta får en tunn, vaxblek andra hud, märkt av de liv som ljuset har bevittnat. Camilo kan läsa märkena, men först måste han lära sig att seende inte är ägande, att tystnad kan vara ett kunnigt arbete och att en kvinnas fötter behåller det sista jaet.

Don Aurelio dog innan han hann läsa de äldsta registren. I åratal har kvinnorna burit hans oavslutade ljus på sina kroppar. Nu är Doña Esperanza redo att ställa sig under sin lykta, och det hon bär kan omordna allt Camilo tror att han har ärvt.

Vissa sanningar behöver ljus. De mest intima avgör fortfarande själva om de ska uttalas.