Vi som räknar baklänges

Högt uppe i Pyrenéerna går tiden annorlunda i byn Valmira. Dess invånare träder in i världen rynkiga och visa, för att sedan bli allt yngre i takt med att minnet släpper sitt grepp. Ingen förklarar varför. De vallar får, staplar vinterved och tar hand om varandra så som de har gjort i generationer.

Eliane ser ut att vara åttiosju, men med byns mått mätt är hon ung. Hennes leder mjuknar. Hennes kropp blir allt starkare. Tomas ryms i en barnrock, men bär på ett sinne och en sorg som tillhör en man som närmar sig livets slut.

De älskar varandra utan löftet om att få åldras tillsammans. För dem är kärleken praktisk: en krage som rättas till mot vinden, ett bortglömt ord som flikas in utan skam, den dagliga frågan om vem som måste bära vem.

I takt med att Tomas förlorar namn, minnen och längd, blir Elianes nya lätthet en egen källa till skuld. Floden kallar på de sinnen som håller på att lösas upp. En utomstående erbjuder en åtgärd som skulle kunna skilja Tomas från byns äldsta regler. Och varje skyddande handling för Eliane allt närmare gränsen mellan omsorg och kontroll.

För att hålla sitt löfte måste Eliane lära sig att älska någon genom deras upplösning inte innebär att man äger riktningen för deras sista steg.

En vildsint och ömsint litterär fabel om omöjlig tid, ojämnbördig kärlek och modet att bära någon utan att vägra släppa taget.