Det som trycker

I Lalibela litar arkivarien Selam på dokument eftersom människor kan vägra svara. Då pressar en besökare ett gammalt kokkärl mot väggen i en klippkyrka, och stenen släpper minnet av händerna som sist gav upp det.

Kvinnan säger att kärlet tillhörde hennes avrättade mor. Väggen visar något svårare: hon var angivaren vars ord hjälpte till att döma ägaren under Etiopiens röda terror.

Selam börjar följa en bekännelse som officiella arkiv inte kan erkänna och domstolar aldrig skulle använda. När minnet når hennes egen familj blir neutralitet ännu ett slags döljande, och sanningen kräver erkännande utan att ge någon oskuldens tröst.

Stenen bevarar beröringen; de levande avgör vad de gör med den.