Dimroparen

Ovanför byarna på La Palma rullar mar de nubes varje sommar in mot tallskogen. Yaiza möter den vid skogens övre gräns. Hennes rop får dimman att lägga sig över tallbarr, stencisterner och kopparna hos alla som bor nedanför.

I årtionden har arbetet levt i hennes kropp. Det går inte att skriva ner. En efterträdare måste lära sig vädret genom andning och balans, måste veta när det är dags att ropa och när ett tunt moln inte ber om något.

Yaizas son lämnade ön. Få unga finns kvar. Nu är det två veckor till säsongens första dimma, och varje möjlig lärling har ett annat liv, ett annat skäl att inte klättra upp.

En närvaro är en relation. En relation behöver en röst.

Vad händer med en bys vatten när den enda som känner dimmans namn måste ropa ensam?