Vad spetsen minns

Brygge, 1915. Den nittonåriga spetsknypplerskan Margriet Vandamme rekryteras till ett motståndsnätverk med en genialisk metod: trupprörelser kodas i pikoter och blommotiv, dolda i de spetsar som de tyska ockupanterna värdesätter alldeles för högt för att förbjuda.

Margriet har de stadiga händer som arbetet kräver. Varje spetsvåd måste framstå som vacker, alldaglig och tillräckligt exakt för att smuggla information förbi män som är tränade att hitta den. Men i takt med att ockupationen hårdnar och en uppmärksam tysk officer börjar studera stadens spetsar, blir koden allt farligare – och mer personlig.

Ett sekel senare tar textilkonservatorn Ilse Cuyper emot de sista lådorna från familjen Vandammes kvarlåtenskap. Bland kragar och dopkläder ligger en spetsvåd vars upprepade oregelbundenheter är alldeles för precisa för att vara misstag. Den stämmer inte överens med något känt mönster. Och den verkar vara ofullbordad.

Med hjälp av fragment från ett brittiskt underrättelsearkiv börjar Ilse rekonstruera det förlorade chiffret. Varje motiv för henne närmare en ung kvinna som helt saknas i historieskrivningen, och ett meddelande som aldrig nådde sin mottagare.

För att kunna slutföra avkodningen måste Ilse blicka bortom vad spetsen faktiskt säger, till människan som skapade den, och avgöra vad de levande är skyldiga en sanning som uppenbaras hundra år för sent.

En taktil roman med dubbla tidslinjer om tyst mod, kvinnors dolda arbete och budskapen som historien inte kunde tysta för alltid.