Filtberget

När en poncho kommer från en man som varit död i nio år vet Wara att plagget inte är färdigt med sitt arbete. Hennes händer finner Felipe i det slitna skulderpartiet, andra hantverkare i den stampade luggen och en väg mot Mamani, lärlingen som är menad att ta emot det.

Mamanis mor har just dött. Hon vägrar ta emot tyget.

Wara bär det i stället upp till höglandets betesmarker. By efter by samlar ponchon namn och lär henne hur ett föremål kan överleva ägandet utan att bli en relik.

Mot Waras kropp vilar ett andra, ofullbordat plagg. Hennes mor dog medan hon gjorde det till Waras bröllop för tjugo år sedan. Sedan dess har det förblivit kallt.

Nu begär båda tygerna något av samma händer, och berget erbjuder inget svar utöver väder, avstånd och nästa ärliga steg.

Tänk om det också är ett sätt att bära hem ett arv när man lägger ner det?