Bärnstensväktaren

I gryningen går Austėja längs vattenlinjen och lyssnar. Som kustens bärnstensväktare känner hon igen varje sten på dess namn och lägger den i rätt hand. Återlämnad bärnsten förblir varm. Glömd bärnsten blir bitter.

En sten har varit försvunnen i ett år.

Före Austėja var hennes mormor väktaren. Hon lärde Austėja att läsa stranden, föra liggarna och behålla tålamodet när kylan bedövade händerna. Sedan förlorade hon en sten som ingen sökning kunde återfinna. Hon blev sjuk och dog, och lämnade Austėja med en tom rad som inte går att avsluta.

Den våta sanden ger ifrån sig andra människors namn. Aldrig det som saknas.

När vintern tunnar ut ljuset och den gamla bitterheten följer hennes sökande måste Austėja avgöra hur länge en väktare kan vandra samma strand innan sökandet självt blir ännu ett sätt att förlora någon.

Kan ett namn komma hem om sorgen letar på fel plats?